Kösa växer solöppet på torr och sandig mark. Det är ett ettårigt, oftast höstgroende gräs, starkt kulturgynnat med utbredning främst i södra Sverige upp till Svealand. På Öland anträffar man kösa som ogräs i åkermark, helst sandig sådan, men sekundärt också i andra sandiga miljöer som trädor, vägkanter, grus- och ladugårdsplaner, nyanlagd cykelväg och ruderatmarker (gamla sandtag och tippade grushögar). Förr växte arten främst i höstråg, en gröda man idag ser alltmer sällan. På dagens Öland finner man kösa främst i höstsådda åkrar med korn eller vete; ibland i grödor som raps, fodermajs, jordgubbar och potatis. Rikard Sterner fann kösa utmed banvallar och i hamnar, liknande lokaler har inte noterats under den aktuella inventeringen.

Kösa är spridd över hela Öland men varierar starkt i både utbredning och antal mellan åren beroende på odling, markanvändning och bekämpning. Av lätt förstådda orsaker saknas arten helt på Stora Alvaret med undantag för ett fynd vid alvarbyn Ekelunda, Sandby sn. Längst uppe i norr, Böda sn, är det också glest med fynden. Kösa var mer allmän förr och redan i Sterner (1986) kan man läsa: "numera väl något tyglad av bättre markkultur och utsäde, men än i dag svårutrotat och ofta ymnigt ogräs." Dagens tätt sådda och välgödslade åkrar passar kösa dåligt varför minskningen fortgått till våra dagar. Trots detta håller arten sina ställningar på ön, mycket tack vare sin rika fröproduktion och förmåga att snabbt kolonisera störda miljöer. I grödor som fodermajs hinner kösa bilda frön i tid innan skörden.

Artnamnet spica-venti kommer av latinets spica (ax) och ventus (vind), vilket syftar på den yviga vippan med sina långa borst. Det svenska namnet kösa är enligt Linné (1755) ett uppländskt namn på arten.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.