Sengröe växer på fuktig, något näringsrik mark längs bäckar i fuktig lövskog, i skogsbryn och kärr. Den är även funnen på kulturpåverkade lokaler som diken, dammar, fuktiga åkerkanter och trädor. Ungefär hälften av fynden är från ruderatmarker: jordhögar, sandtag och avfallsanläggningar. Trots artepitetet (palustris = växer i kärr) kan gräset även växa torrt vilket fyndet söder om Runstens kyrka visar; där hittades sengröe i murfogen på en ruin.

På Öland är sengröe ganska sällsynt men förefaller ökande. Under inventeringen har den noterats på ca 30 lokaler vilket är långt fler än flitige Rikard Sterner lyckades med. De flesta fynden är som tidigare gjorda på den mellersta och västra delen av ön. Två frågor man ställer sig är om sengröe verkligen ökat på Öland eller om den tidigare varit förbisedd? Troligen är svaret på båda frågorna ett ja. Sengröe gynnas av den ökade näringstillgången i dagens landskap.

Sengröe står nära lundgröe P. nemoralis och det kan ibland vara svårt att skilja dem åt speciellt på torrare lokaler där sengröe blir ganska lågvuxen. Nils Hylander (1953) hänförde dem båda till sektionen Stenopoa där flera av arterna har asexuell fröbildning dvs. apomixi. Ett bra kännetecken är att sengröe har ytteragnar där den yttersta spetsen har en gulbrun färg. Hos lundgröe har ytteragnen en tydlig hinnkant utan gulbrun färg. Även kärrgröe P. trivialis kan förväxlas med sengröe men är frodigare och mera slakväxt. Kärrgröe har också hinnkantade ytteragnar. Den skiljs även på sina sträva bladslidor och att det översta bladet har ett långt, spetsigt snärp (4–10 mm). Sengröe har glatta bladslidor och snärpet hos det översta bladet är avrundat och endast 2–3 mm långt (Schou m.fl. 2009).

Gammal, bofast.