Stenfrö växer i soliga lägen på torr, kalkhaltig och gärna grusig mark. Betade torrängar på Stora Alvaret är vanliga växtmiljöer, speciellt när marken röjts från enbuskar. Stenfrö växer då gärna i den barrmatta som de bortröjda buskarna lämnat kvar. När nya elstängsel sätts upp sker röjningar längs de gamla stenmurarna och på dessa marker är stenfrö, tillsammans med grådraba Draba incana, en vanlig kolonisatör. I alvarets karstmiljöer ses ofta stenfrö, sällsynt är den noterad på kalkstensterrasser och i grusalvar. Utanför alvaret kan växten hittas i betade torrängar och sällsynt även i vägkanter. Betade hässlen, speciellt efter röjningar, kan hysa en hel del plantor av stenfrö. Längs steniga stränder, i åkerkanter, glesare skogar och ruderatmiljöer (gamla stenbrott, jordhögar, dammvallar) är stenfrö sparsamt förekommande.

Stenfrö är vanlig på norra halvan av Stora Alvaret. Den är som tidigare ganska frekvent längs västra kusten upp till Borgholm i norr; på östra sidan är den betydligt sparsammare. Inom delar av Mittlandet är den relativt spridd. Där hittas arten i betade torrängar och alvarpartier som ligger insprängda i skogen. Norr om Borgholm blir det glesare med fynd. Utbredningsmönstret liknar det i Sterner (1938) men med fler fynd från Stora Alvaret. De röjningar som sker av många betesmarker gynnar åtminstone tillfälligt stenfrö som idag är ett något vanligare inslag i Ölands flora. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Stenfrö är en gammal medicinalväxt. De hårda delfrukterna är vita, släta, glänsande och påminner något om porslin. Med en viss fantasi kan man tycka att de liknar njurstenar. Krossade ansågs de just kunna lindra njur- och gallsten. Men redan 1755 i sin Flora Svecica avfärdade Linné detta bruk som han ansåg vara verkningslöst. Den fleråriga plantan står kvar över vintern och med de typiska frukterna är den omisskännlig; växten kan därför artbestämmas under en stor del av året.

Gammal, bofast.