Gul sötväppling har troligen inkommit under senare hälften av 1800-talet med vallfrö och har därefter spridit sig ut i kulturlandskapet. Idag växer den främst i ruderatmiljöer som tippade högar med sten eller jord, gammal industrimark, stenbrott eller annan grusig mark som uppkommer exempelvis vid uppsättning av mobilmaster eller grävarbeten för skapande av bevattningsdammar. Gul sötväppling är också relativt frekvent i vägrenar, åkerkanter och på gårdsplaner. Sällsynt återfinns den på steniga eller sandiga havsstränder vilket skiljer den från släktingen stor sötväppling M. altissimus som är vanlig just på havsstränder.

Gul sötväppling är spridd över hela Öland men med glesare förekomster norr om Borgholm. Vanligast är den på västra Öland nära de större tätorterna, från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. Den undviker Stora Alvaret men är spridd längs de tvärvägar som korsar alvaret från väster till öster. Gul sötväppling har ökat tydligt under 1900-talet. Sterner (1938) noterade växten främst i åkermiljöer, vägkanter samt vid några tillfällen utmed banvallar och vid järnvägsstationer. Byggandet av järnvägen i början av 1900-talet kan ha hjälpt till att sprida arten. I dagsläget finns möjligheter för en fortsatt expansion, främst på norra halvan av Öland, där lediga och lämpliga växtmiljöer ännu finns. Ingrepp i odlingslandskapet som medför grävningar är inte ovanliga och gynnar, åtminstone tillfälligt, gul sötväppling.

Inkommen, bofast.