Åkervinda är ursprunglig på Stora Alvarets uppfrysningsmark i så kallat grusalvar. Där delar den växtplats med bland annat rödmire Lysimachia arvensis och gulsporre Linaria vulgaris. Den kan även växa i betade alvartorrängar med något glesare växttäcke, spricksträngsalvar och sällsynt i karster. På Öland är åkervinda fortfarande vanlig som åkerogräs och den växer också i skrapade vägkanter och längs traktorvägar. I ruderatmiljöer hittar man växten på jordtippar, i gamla stenbrott och sandtag. Bland villaägare är åkervinda ett impopulärt inslag i trädgården och dessutom erkänt svårbekämpad. Sällsynt är växten funnen på sandstränder och driftvallar.
Åkervinda växer över hela Öland och speciellt vanlig är den på Stora Alvaret. Inom Mittlandet förekommer den i extensivt brukade åkrar. På den betade östra sjömarken är den mindre vanlig, där hittas den i ruderatmiljöer, på strandvallar och längs traktorvägar. Endast längst i norr inom Böda sn är det något glesare med fynd.
På Stora Alvaret kan man se plantor av åkervinda som angripits av gallkvalstret Aceria convulvuli. Bladen blir då hopvikta, krökta, rödfärgade och onormalt håriga. I Sverige är denna gallbildning främst känd från Ölands alvar.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 3 juni 1741 då åkervinda är en av de arter han denna dag antecknar från Kongsängen, Köping sn (Linnæus 1745). Tidigt belagd Glömminge: E. Fries 1818 (UPS).
Utbredning
Funnen i 85 rutor = 89 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren antecknad från 29 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0