Femfingerört växer på torr, något kalkfattig, sandig men gärna näringsrik mark. Lokalerna är ofta hävdade genom bete eller sällsynt slåtter. Femfingerört växer främst på torrängar men är också vanlig i ruderatmiljöer som på tippade stenhögar, sandtag och stenbrott. Även vägkanter, åkerrenar och glesare tallskogar kan hysa arten. En del lokaler är kraftigt kulturpåverkade som gårdsplaner, gräsmattor och grusiga parkeringar. Sällsynt är femfingerört funnen i karstalvar.
Femfingerört är vanlig över hela Öland. På Stora Alvaret återfinns den främst nära alvarbyarna, i horvor och vägkanter. I östra sjömarken växer den på sandiga, betade torrängar. Utmed västra stenkusten finns många mer eller mindre övergivna stenbrott där femfingerört kan hittas. Bödas tallskogar erbjuder växtplatser som sandiga vägkanter och grusplaner vid mobilmaster.
Komplexet runt femfingerört har tilldragit sig en del intresse genom åren. Kromosomantalet varierar (Müntzing 1958) och man finner diploida plantor (2n = 14) som är småväxta med nedliggande växtsätt. De är kortlivade perenner eller bienner; bladen är endast tandade i övre delen och ovansidan mer eller mindre kal. I Sverige går de långt norrut. De hexaploida formerna (2n = 42) är högresta och tydligt perenna; bladen är tandade minst ner till mitten och har en ganska starkt hårig ovansida. Utbredningen är i Sverige sydlig.
Det nordiska materialet har vidare delats in i sex arter (Pedersen & Schou 1997), två diploida och fyra hexaploida. Orsaken till denna indelning är att de ansågs vara apomiktiska, något som inte fullt ut stöds av senare forskning. Taxonomin har skiftat under inventeringen vilket lett till en del trassel. I nuläget behandlas de som två arter: femfingerört P. argentea (diploid) och stor femfingerört P. neglecta (hexaploid). Femfingerört delas in i två varieteter: vanlig femfingerört P. argentea var. argentea respektive liten femfingerört var. demissa.
Femfingerört har ändblad (ändblad = mellersta småbladet på friska, nedre stjälkblad) som är tandade endast i övre delen, ovansidan är kal eller sparsamt hårig (krusiga hår saknas), bladrosetter är utvecklade (i alla fall mot slutet av blomningen). Varieteten vanlig femfingerört var. argentea växer upprätt, ändbladen har 2–3 tänder på var sida; bladöversidan är svagt hårig (raka hår). Liten femfingerört var. demissa har ett nedliggande växtsätt. Ändbladet har totalt bara 3 framåtriktade tänder; ovansidan är kal. Av materialet är ca 40 % angivna som varietet med en klar majoritet för vanlig femfingerört (85 %) och resterande är bedömda som liten femfingerört (15 %).
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 5 juni 1741 när han befinner sig strax norr om Kastlösa. "Alvarens växter förtjäna uppmärksamhet, såsom de trivas på den allra torraste och skarpaste hälla, nämligen" (Linnæus 1745). Femfingerört är sedan en av de växter som Linné räknar upp
Utbredning
Funnen i 92 rutor = 97 %; allestädes = 33 socknar (kan inkludera en del P. neglecta se nedan).
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad i 31 socknar) men detta inkluderar också nuvarande P. neglecta
Förändring: Oförändrad ± 0