I Sverige förekommer nicktistel främst på Öland och Gotland med spridda fynd så långt norrut som Piteå. Den växer solöppet på torr, kalkrik mark. Vanliga växtmiljöer är vägkanter, betade torrängar av alvarkaraktär, hällmarker med tunt jordtäcke samt klapperstensvallar vid havet. Nicktistel ses ofta på ruderatmark som stenbrott, gamla grustag samt tippade högar med skrotsten. Den dyker upp efter röjningar av betesmarker eller när skogsdungar huggs ner.

Nicktistel är främst funnen utmed västra stenkusten, från Högby sn och söderut till Köping. Den växer också på småalvaren som Karum alvar (Högsrum sn), Slottsalvaret samt stenbrotten på Greby alvar (Räpplinge sn); för övrigt finns spridda förekomster. Däremot har den inte erövrat Stora Alvaret. På vägen mellan N. Vället och Ekelunda, Sandby sn, är den ursprungligen insådd men väl anpassad idag och under spridning längs alvarvägen. Kartan i Sterner (1986) visar många förekomsterna längs väg 136. Tyvärr har vägkantsfloran på Öland utarmats de senaste decennierna vilket även drabbat nicktistel. Några sydliga utpostlokaler har inte återfunnits men det kompenseras delvis av nyfynd i andra socknar. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Nicktistel anses numera ha två underarter: äkta nicktistel subsp. nutans och olymptistel subsp. leiophyllus. På Öland företräds den av underarten äkta nicktistel men det finns ett äldre fynd av olymptistel. Äkta nicktistel har nickande blomkorgar, i knopp med spindelvävshår. Holkfjällen är maximalt 3–4 mm breda och succesivt avsmalnande till en spets. Hos olymptistel är korgarna vanligen upprätta och saknar spindelvävshår i knoppstadiet. Holkfjällen är bredare, 5–8 mm, och är hastigt avsmalnande till en torn.

Gammal, bofast.