Kalkbräken förekommer i Eurasien och norra Nordamerika dvs. boreal cirkumpolär utbredning (Hultén & Fries 1986). Den är som namnet antyder en kalkälskande ormbunke och förekommer i Sverige sällsynt i våra kalktrakter.

Kalkbräken har lokaler på norra halvan av Stora Alvaret där de större karstområdena återfinns. Den har också letat sig till några gamla stenbrott inom Mittlandet. Ölands rikaste lokal återfinns sydväst om Grönslunda, Föra sn. På en sträcka av nästan 500 meter växer kalkbräken i en klippbrant vid havet. De sydliga karstlokalerna på Stora Alvaret har inte återfunnits, troligen har karstsprickorna vuxit igen. På några lokaler har i stället hårdhänta röjningar gjort att tuvor med kalkbräken exponerats för solljus och därmed försvunnit. Även om den kan uthärda solstrålning behöver växtplatsen ha ett visst mått av luftfuktighet för att ormbunken ska fortleva. På någon karstlokal har den konkurrerats ut av träjon Dryopteris filix-mas. En viss minskning i förekomstarean konstateras och ormbunken är inte återfunnen i några socknar. Å andra sidan har den hittats i några nya socknar och några lokaler på Stora Alvaret har tillkommit. Jämfört med Sterner (1986) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kalkbräken har en bladskiva som är rikligt försedd med gula glandler. När de mosas doftar de av apelsin, påminnande om chokladen romerska bågar.

Gammal, bofast.