Älväxing är en karaktärsart i kalkfuktängar och fuktiga betesmarker men kan även växa i påtagligt torra gräsmarker. På alvarmark kan den ibland förekomma i grusalvar, fuktiga karster och sprickrik kalksten. I delar av östra sjömarken är den beståndsbildande över stora ytor och klassificeras som ett särskilt öländskt växtsamhälle, älväxingängen. Älväxing betecknas i Sterner (1938) som "det viktigaste ängsbildande gräset på Öland".
Älväxing är vanlig över hela Öland och saknas endast i de kalkfattiga områdena vid Lindby tall och Köping tall, Gärdslösa respektive Köping sn, samt i delar av Bödas barrskogar. Söder om Borgholm, väster om väg 136, är den ovanlig liksom andra arter som föredrar kalkrika marker. Någon konstaterad minskning har vår inventering inte kunnat fastslå även om älväxing försvann från många ängar under andra halvan av 1800-talet när de dikades och odlades upp till åkermark. Idag riskerar gräset att gå tillbaka om fuktiga och kalkrika betesmarker tillåts växa igen. En tilltagande eutrofiering av gräsmarker missgynnar arten som behöver näringsfattig mark. Får ratar i stor utsträckning fuktängarnas älväxing och håller sig hellre till det som erbjuds i de torrare partierna av betesmarken.
Svagt, sluttande fuktiga ängar med älväxing kallades förr "lötar", ett namn som går igen i de öländska sockennamnen Löt och Långlöt (Ekstam m.fl. 1984).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné som beskriver älväxing på ett slående sätt den 4 juni 1741 när han färdas längs landborgen söder om Resmo. "Älvdanser sågos åtskilliga nedanför lantborgen i ängarna, så större som mindre. När man noga dem examinerade, fannt man att de endast bestodo av Cynosuro bracteis integris eller ett gräs med blå blad, som kryper i ring. När detta gräset växer på en mager äng, synes det avmåla en blå ring, den enfaldiga folket trott förorsakas av älvars dansande. Physici hava det tillskrivit en underliggande jord, exhalationer eller ock hästars stallande. Men här blev saken klar, att älvdansar intet annat äro än förenämnde gräs, som ifrån centro utvidgar sig på alla sidor och änteligen försvinner mitt uti, att således bliver en ring." (Linnæus 1745). Tidigt belagd Resmo: C. A. Westerlund 1850 (S). Älväxing liksom ängarna nedanför landborgen är idag försvunna från den uppodlade Mörbylångadalen.
Utbredning
Funnen i 83 rutor = 87 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 32 socknar).
Förändring: Något minskande -
