Enen växer solöppet på torr–frisk mark och är en karaktärsart för alvarets betade torrängar där den även förekommer i de igenväxande sprickor som genomlöper kalkstenshällen. Busken ses också på sandgräshedar nära havet, i tallskogar, gamla stenbrott och på tuvor i betade kalkfuktängar. Som kvarlevor efter upphört bete på utmarken ses döende, trädartade buskar i tätnande björkskogar och hässlen. Någon gång är små enbuskar funna i karster och på grusalvar. Sällsynt förekommer trädformiga enar av ansenliga dimensioner, benämnd pelaren f. suecica (Sterner i Palm m.fl.1948).

Enen är en av Ölands vanligaste vedartade växter. När igenväxning av alvarmarken fortskrider bildar den svårforcerade snår som täcker det mesta av marken. Igenväxningen som fortgått sedan Sterner (1938) har gynnat enen. Vid jämförelse med gamla foton från början av 1900-talet slås man av de då helt öppna alvarvidderna utan en enda buske. Torrsommaren 2018 medförde att enbuskar på alvarmarker drabbades hårt och många av dem som stod alltför torrt dog.

Enen företräds på Öland av varieteten vanlig en var. communis. På alvarmark ser man ofta helt nedliggande buskar med tättsittande, böjda och kortare barr. De påminner mycket om fjäll-en var. saxatilis som förekommer i den skandinaviska fjällkedjan. Dessa krypande buskar på alvarmark anses dock vara en ekotyp av vanlig en (Jonsell 2000) men en genetisk analys vore intressant. Det finns ett par äldre belägg i LD samlade som var. saxatilis men inget av dem är expertgranskade under senare tid.

I välbetade, kalkpåverkade torrängar kan det löna sig att studera kanten av enbuskarna, speciellt den som vetter mot söder. Där kan man med lite envishet finna ovanliga jordstjärnor Geastrum sp., ibland även på barrmattan inuti buskarna. Ett tiotal olika arter är noterade på Öland i eller i närheten av enbuskar.

Gammal, bofast.