Gatrödtoppa är ganska jämnt fördelad mellan tre växtmiljöer: frisk betesmark, åkrar och alvarmark. I betesmarker växer den gärna utmed havet där den föredrar bältet med rödsvingel Festuca rubra, något högre upp och längre från sältan än släktingen strandrödtoppa O. litoralis. Växten klarar även ett visst mått av ohävd. Som åkerogräs är den främst funnen i något glesbevuxna och mindre hårt besprutade fält. På Stora Alvaret hittas den i de extrema miljöer som grusalvar och alvarvätar utgör. Där blir plantorna småväxta, ofta ogrenade och blomfärgen ljusröd; avgränsningen mot strandrödtoppa kan då vara knepig. Även ruderatmarker som kanten av bevattningsdammar, gamla sandtag och jordhögar kan ibland hysa gatrödtoppa.

Utbredningen idag är betydligt jämnare jämfört med kartan i Sterner (1986) som endast visar fynd med belägg godkända av Britt Snogerup. Det är något oklart hur tidigare inventeringar skilde gatrödtoppa från åkerrödtoppa O. vernus varför frekvensuppgifter i Sterner (1938) är svårbedömda. Gatrödtoppa förefaller ha blivit vanligare idag men orsaken till det är svår att förklara. Rikard Sterner antecknade ytterst få alvarlokaler så kanske har gatrödtoppa först i senare tid erövrat dessa miljöer, ett mönster som känns igen från andra åkerogräs. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Liksom andra medlemmar i snyltrotsfamiljen är rödtoppor halvparasiter. För att utvecklas optimalt behöver dess rottrådar etablera kontakt med en lämplig värdväxt som sedan förser rödtoppan med vatten och näringsämnen. Beroende på hur väl plantan lyckas etablera denna kontakt varierar den mycket i utseende och storlek. I alvarmiljö kan det vara svårt att finna någon värdväxt varför plantor av gatrödtoppa på alvaret får ett svältfött utseende; de blir småväxta, taniga och svårbestämda.

Gammal, bofast.