Ängsviol har bred ekologi och växer i alvartorrängar med spridda enbuskar, tuviga friskängar och betade strandängar. Den är också noterad på ljunghedar, i vägrenar, åkerkanter, skogsgläntor, skogsbryn och slåtterängar; däremot är den mycket sällsynt i ruderatmiljöer.

Ängsviol är jämnt fördelad över hela Öland. Den förmår utnyttja de lämpliga miljöer som erbjuds såsom alvarets betade torrängar, gläntor i Mittlandet och sjömarkens tuviga friskängar. Endast barrskogarna i Böda är utan fynd.

Ängsviol har delats in i underarterna äkta ängsviol subsp. canina och norrlandsviol subsp. montana. De skiljs åt på att norrlandsviol växer upprätt, bladen är avlånga (längden minst 2 x bredden) och att de övre stiplerna är långa (minst halva bladskaftet). Blommorna hos norrlandsviol är också något större. Norrlandsviol har som namnet antyder en nordlig tyngdpunkt i Sverige men går ända ner till Skåne. På Öland hör den absoluta majoriteten av fynden till subsp. canina men det finns ett belägg av subsp. montana. I arbetet med Flora Nordica ansågs inte indelningen med två underarter hålla måttet (Jonsell & Karlsson 2010).

Ängsviol är variabel därav artepitetet canina (canis = hund) som kan tolkas som att ängsviol är lika mångformig som hunden. Men detta sträcker sig tillbaka till 1700-talet innan arterna skogsviol V. riviniana, lundviol V. reichenbachiana och sandviol V. rupestris bröts ut som egna arter (Jonsell & Karlsson 2010). Ängsviol kan främst förväxlas med skogsviol. De skiljs åt på att skogsviol har en bladrosett från jordstammens övre del vilket ängsviol saknar. Ängsviol har blad som är 1,3–2 ggr så långa som breda och de har en grunt, hjärtlik bas. Skogsviol har blad som är knappt längre än breda och med en tydlig hjärtlik bas. Även strandviol V. stagnina liknar ängsviol men har på Öland oftast ljusblåa blommor; sporren är avrundad och grönvit till färgen. Ängsviol har blommor som är mörkare blåvioletta, sporren är gulvit och avlång till formen.

Gammal, bofast.