Marviol växer på sandiga–grusiga havsstränder, främst ovanför högvattenlinjen och nära driftvallen. Ibland består växtplatserna av klappersten, alunskiffer eller utgörs av sanddyner. Växten föredrar nakna stränder med sparsam vegetation. Lokalerna kan vara ohävdade eller betade och marviol klarar även livligt frekventerade badstränder. Några fynd är gjorda en bit från havet på ladugårdsplaner, i väggrus eller på tippade högar dit frön kommit via transporterad sand eller sjögrus.

Marviol är vanlig längs Ölands kuster och återfinns idag på de flesta sandstränder, bland annat med en i det närmaste kontinuerlig utbredning längs den milslånga Bödabukten. Särskilt spridd är den på sydvästra Öland där den slagit sig ner på vallar med skiffergrus. Längs västra kuststräckan, norr om Borgholm, är den sparsamt förekommande; troligen är stränderna där alltför exponerade och grovblockiga för växten. Marviol har ökat, dagens rika förekomsterna längs östra kusten ser man ingenting av i Sterner (1938) och knappast heller i Sterner (1986). Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen var mer påtaglig.

Marviol företräds på Öland av underarten baltisk marviol subsp. baltica. Bladen hos denna underart är finflikade och fröskidan har nertill stora, hornliknande utskott. Marviol är en växt som tål höga halter av kadmium. Undersökningar har visat att plantor som utsätts för kadmium äger förmågan att reglera upp vissa enzymsystem som hjälper till att ta hand om det giftiga ämnet utan att växten skadas (Taamalli m.fl. 2015).

Gammal, bofast.