Sandlosta härstammar från Centraleuropa och Medelhavsområdet; på Öland är den en inkommen kulturföljeslagare. Gräset ses främst på torra, magra och sandiga lokaler som stenbrott, grushögar, hamnar, industriområden och annan ruderatmark. Sandlosta växer också i vägkanter, åkrar och sällsynt på sandstränder.

Sandlosta är spridd över ön från norr till söder men saknas i stort sett på Stora Alvaret och i Mittlandet. Likt andra sandälskande arter är den sparsam på sydöstra Öland. Men där markförhållandena passar bedöms den vara tämligen allmän. I Skåne anses den vara ett besvärligt åkerogräs i sandiga jordar, ett ökande problem även på Öland. Sandlostan var i början av 1900-talet sparsam på Öland. I Sterner (1986) betecknades den som "tidigare befunnen obeständig synes arten numera flerst. bofast"; som exempel nämns hamnarna i Byxelkrok, Sandvik och Djupvik. Även från inventeringen syns tydligt koncentrationer av fynd nära hamnarna i Byxelkrok och Sandvik. Sedan dess har sandlosta spridit sig från hamnområden ut över ön och hittas numera även i sand- och grushögar vid ladugårdar och i nybyggda villasamhällen. Som ettåring gynnas den av all slags markstörning som skapar ny, bar sand. På dagens Öland är sandlosta vanligast i omgivningarna av Degerhamn och Mörbylånga. Året efter den extrema torrsommaren 2018 sågs sandlosta i enorma mängder på sandiga marker, även i många åkrar. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Sandlosta kan förväxlas med den närstående taklosta Anisantha tectorum, men sandlosta är mer högväxt, upp mot en meter, och vippgrenarna är långa, betydligt längre än småaxen. Dessutom har varje vippgren endast ett eller två småax mot taklostans betydligt fler. Vippaxeln hos sandlosta är kal medan den är tätt korthårig hos taklosta.

Inkommen främst kulturföljeslagare, bofast.