Svalört växer halvskuggigt på frisk, mullrik och gärna något kväverik mark. Den är en vanlig växt i lövskogar, hässlen och busksnår där den anses ursprunglig. Svalört växer även i kulturpåverkade miljöer såsom gräsmattor, åkerkanter, vägrenar, buskrika betesmarker och ruderatmiljöer (jordhögar och stentippar). Sällsynt är den funnen längs havsstränder (sanddyner och tångvallar) samt i karster.

Svalört är en mycket vanlig växt som är spridd över hela Öland. Endast på Stora Alvaret är det glest med fynden, där är den främst funnen i mindre skogsdungar. Svalört är en klart kulturgynnad växt som ofta noteras i människans närhet.

Svalört företräds i Norden av två underarter: vanlig svalört subsp. verna och stor svalört subsp. fertilis. Den sistnämnda är funnen i Danmark, sydvästra Norge och nyligen i västra Sverige. Vanlig svalört har rikligt med groddknoppar i bladvecken, pollenet är mestadels defekt och fruktsättningen dålig. Spridningen sker genom groddknopparna. Stor svalört bildar inga groddknoppar, pollenet är fertilt och den sprids genom välutvecklade frukter.

Vanlig svalört är tetraploid och har uppstått genom kromosomfördubbling (polyploidi). Detta förhållande förklarar att den nästan är steril vilket kan drabba växter som är polyploida (Vanhoenacker 2020). Forskning har visat att vanlig svalört i Sverige samt i östra och centrala Europa har uppkommit genom kromosomfördubbling av underarten subsp. calthifolia (förekommer i södra och centrala Europa) eller något närstående taxon. Vanlig svalört i Danmark, Norge och västra Europa har i stället uppkommit genom kromsomfördubbling av stor svalört subsp. fertilis eller något närstående taxon (Drenckhahn m.fl. 2017).

Gammal, bofast.