Tidigare inventeringar har skilt på två arter: spetshagtorn Crataegus curvisepala och korallhagtorn C. calycina. Numera anses de som varieteter av flikhagtorn C. rhipidophylla: spetshagtorn var. rhipidophylla och korallhagtorn var. lindmanii. För att skilja varieteterna åt krävs frukter medan blommande exemplar endast kan bestämmas till art. Majoriteten av fynden (85 %) är bestämda till varietet men det är troligen en alltför hög siffra och beror på svårigheter i början av inventeringen när det gäller rapportering på Artportalen. Av korallhagtorn finns drygt en handfull fynd.

Flikhagtorn växer på torr–frisk, ofta kalk- och näringsrik mark. Växten hittas i liknande miljöer som rundhagtorn C. laevigata d.v.s. ädellövskog, lundar, hässlen och någon gång tallskog. Flikhagtorn kan även växa i vägrenar, åkerkanter och skogsbryn. Ibland är det funnet i kalkrika rasbranter, på gamla strandvallar utmed havet och i karstmiljöer.

Flikhagtorn växer spritt över större delen av Öland. Vanligast är växten inom Mittlandet, västra kustskogen och den följer östra landborgen. På Stora Alvaret är den ovanlig men funnen i igenväxande fuktängar med tok Dasiphora fruticosa samt i karster. Bödas barrskogar saknar helt fynd. Flikhagtorn har gynnats av ett minskat skogsbete och de avverkningar som skett under de senaste decennierna vilket gjort att buskskiktet i skogen fått fritt spelrum. Flikhagtorn bedöms ha ökat något sedan Sterner (1938).

Flikhagtorn har blommor med ett stift och blad där de nedre sidonerverna böjer bakåt. Bladen är rent gröna på båda sidorna, de nedre bladflikarna är spetsiga och vasst sågade ända till basen. Stiplerna på blomskotten är sågtandade. Hos varieteten korallhagtorn har frukterna upprätta foderblad medan varieteten spetshagtorn har foderflikar som är utåtriktade eller bakåtböjda.

Gammal, bofast.