Glasört växer solöppet på fuktig, saltpåverkad och havsnära mark som periodvis översvämmas vid högvatten och stormar. Den är främst funnen i så kallade skonor (saltbrännor) där den ofta växer tillsammans med saltört Suaeda maritima. Sällsynt kan den växa i driftvallar på grusiga stränder och på glesbevuxna, gyttjiga strandängar. De flesta lokaler är hävdade genom bete.

Glasört växer främst längs östra kusten, rikligast från Källa och söderut till Gärdslösa sn. På södra halvan av östra Öland har den gått tillbaka. En orsak är att man ofta stängslar av den del av sjömarken som ligger närmast havet, detta för att undvika att betesdjuren tar sig ut i vattnet och på så sätt kan smita över till nästa betesfålla. En annan negativ faktor är den nyligen inkomna och och expansiva arten strandkotula Cotula coronopifolia som växer i samma miljöer vilket gör att glasört riskerar att konkurreras ut. Glasört har några få lokaler på västra sidan av Öland, bland annat vid Beijershamn, Vickleby sn, där den tidigare inte noterats. De röjningar av strandängarna med vasslåtter och påsläpp av betesdjur som skedde i området under 1990-talet har uppenbarligen gynnat växten. Glasört har dock försvunnit från några lokaler som inte längre betas längs västra kuststräckan. De noggranna inventeringar av havsstränder som Åke Lundqvist genomförde under 1970- och 1980-talet och som redovisas i Sterner (1986) visar att glasört försvunnit från flera då funna lokaler. En inventering av tio utslumpade lokaler gjordes 2016 på uppdrag av Naturvårdsverket och ingår i den aktuella redovisningen. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer). Vår bedömning är att glasört har minskat, åtminstone jämfört med Sterner (1986).

Gammal, bofast.