Blåbär växer i tall- och blandskogar på frisk, något kalkfattig mark. Riset växer även i lövskogar, främst med björk. Däremot är den knappast alls noterad från granskogar eftersom Ölands ofta tätt planterade grandungar är alldeles för mörka för blåbär. Växten föredrar glesare skogar som förr ofta var betade. Riset kan även växa helt solöppet på gamla, betade strandvallar där det påträffats i de fuktiga svackorna mellan höjdryggarna. I Mittlandet hittas blåbär på socklar i rikare sumpskogar med ädellöv, något som redan Rikard Sterner noterade.

Blåbär ganska ovanligt på Öland utanför Böda och Högby sn. Utbredningskartan visar ett liknande mönster som förr. Väster om väg 136 finns blåbär här och där från Högsrum sn i norr till Resmo i söder. Köping och Lindby tall med sina tallskogar på kalkfattig sand är också hemvist för riset. Mognande tallplanteringar på östra sidan börjar hysa bestånd med blåbär. Men i några socknar har blåbär inte återfunnits, sammanfattningsvis mest minus och lite plus. Blåbär återfinns främst i medelålders–äldre skogar som tyvärr börjar bli en bristvara i landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Blåbär kan ibland sakna vaxlagret (pruina), bären blir då blanka och svarta f. epruinosum. Ett annat namn för dem är skomakarbär. Sällsynt saknar bären pigmentering och blir därför nästan vita f. leucocarpa. Det är noterat vid ett tillfälle under inventeringen.

Gammal, bofast.