Snökrokus härstammar från bergsområden på Balkan. Den har funnits i odling sedan 1930-talet men blivit mer populär de senaste decennierna (Tyler 2012 a). Snökrokus sprider sig lätt med frön helst på lite friskare mark. Blomningen sker tidigt, redan i februari–mars, med en topp andra veckan i mars. Snökrokus är vanligt förekommande i vägkanter och kulturpåverkad gräsmark dit den spridit sig från närbelägna trädgårdar. Den ses på utkast och har etablerat sig i lövskogsdungar, hässlen och stenbrott. Snökrokus kan vara kvarstående på ödetomter och är funnen långt ut i ett hässle nära en gammal bosättning; den bedöms vara bofast på Öland.

Utbredningskartan visar att snökrokus är funnen i byar utmed västra och östra landsvägen samt vid de större tätorterna; norr om Borgholm glesnar fynden betydligt. Likt många andra vårblommande lökväxter har den en snabb ökning på Öland.

De flesta förekomsterna av snökrokus har ett enhetligt utseende med ljuslila kronflikar och ett vitt kronrör. Moderna sorter är mer mörklila och kan då förväxlas med småblommiga former av vårkrokus C. vernus. För korrekt bestämning kan man då behöva kontrollera rotknölen, som hos snökrokus har tunna fibrer i sin helhet som knappt korsar över, medan vårkrokus, speciellt mot basen, har grova fibrer.

Kulturflykting, bofast.