Skogsek har bred ekologi och växer på torr–frisk, gärna stenig mark. Trädet är ett av de vanligaste och viktigaste i Ölands ädellövskogar tillsammans med almar Ulmus sp., skogslönn Acer platanoides och ask Fraxinus excelsior. I Ölands utmarkshässlen är skogsek ett frekvent inslag, ofta tillsamman med björkar Betula sp. På igenväxande marker som tidigare varit slåtterängar kan man se gamla hagmarksekar som breder ut sina kronor men som missgynnas när trädskiktet tätnar. Relativt ofta ses eken som solitärträd i väg- eller åkerkanter. Även tallskogar på sand hyser enstaka träd. Vid några tillfällen är skogsek funnen i karstsprickor på alvarmarken, något som tidigare inte noterats. Men den lilla planta som slagit sig ner i ett grusalvar väster om Gårdby hade absolut hamnat fel och lär inte bli långlivad. Rena ekbestånd med grova, gamla så kallade veteranträd är inte vanligt men kan studeras väster om prästgården i Böda och i berömda Halltorps hage, Högsrum sn.

Skogsek är vanlig främst i Mittlandet, västra kustskogen och längst i norr, Böda och Högby sn. Det är glest med fynd på det skogfattiga sydöstra Öland även om skogsek idag är noterad i samtliga socknar. På Stora Alvaret är trädet närmast obefintligt förutom vid alvarbyarna, i större skogsdungar i utkanten av alvarmarken samt i enstaka karster. Sedan 1980-talet har ekdöd konstaterats i Sverige. Orsaken är komplex och multifaktoriell där flera svamparter och algsvampar varit i fokus. Ekar som försvagas och stressas av torka, insektsangrepp, stränga vintrar och liknande drabbas lättare liksom de enstaka träd som lämnas kvar efter gallringar. Döda ekar förekommer idag här och där på Öland, mer påtagligt i Borga hage NR, Räpplinge sn.

Skogsek var förr i tiden illa sedd av allmogen eftersom all ek tillhörde kronan och det var dryga böter på att ta ned ett träd, vid upprepade förseelser kunde man dömas till döden. Lägg därtill den förhatliga Djurgårdsinrättningen som Johan III införde 1569 på Öland och som skärptes under 1600-talet. Ölänningarna fick inte jaga, inneha skjutvapen, ha hundar (tillåtet bara om ett ben höggs av på hundstackaren) eller fälla växande träd. När Djurgårdsinrättningen upphävdes så sent som 1801 och marken skiftades var det många grova ekar som höggs ner. Vid en inventering av Halltorps hage 1835 hittades ca 400 jätteekar som därefter avverkades i omgångar. Senare undersökningar fann 245 stubbar efter jätteekar vilka skulle haft en diameter på en meter, troligen rest efter dessa ekar. Vintern 1918–19 togs ytterligare 1010 ekar ner men de var av mer måttliga dimensioner, mellan 22–60 cm i diameter; fem jätteekar, ca 400 år gamla, avverkades också (Eliasson 2016). I sista stund blev ett 30-tal av gammelekarna fridlysta och där kan man med tur en varm sommarkväll i juli finna vuxna individer av större ekbock Cerambyx cerdo på sin enda säkra lokal i Norden.

Gammal, bofast.