alvarstånds
Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica
Mer information om arten

Alvarstånds växer främst på måttligt betade alvartorrängar med spridda enbuskar. Dessa torrängar är moränryggar som vilar direkt på kalkstensklippan. Alvarstånds förekommer även i spricksträngsalvar dvs. kalkhällar genomdragna av jordfyllda sprickor där vegetationen är samlad. Den ses ibland i grusalvar, karstsprickor och gamla stenbrott. Utmed västra stenkusten växer den nära havet direkt i kalkgrus eller på gamla strandvallar med glesare torrängsvegetation. Troligen missgynnas den av alltför högt betestryck samtidigt som den inte klarar att lokalen växer igen. På tidigare igenväxta alvartorrängar har den dykt upp i samband med röjningar.

Alvarstånds växer främst på norra halvan av Stora Alvaret, småalvaren (Karum, Greby och Slottsalvaret) samt längs västra stenkusten, Högby sn och söderut till Alböke. Det höga betestrycket under 1900-talets första del missgynnade troligen alvarstånds vilket förklarar de relativt få fynd som redovisas i Sterner (1938). Däremot stämmer kartan i Sterner (1986) väl med dagens men fynden är idag fler till antalet. I dagsläget betas de flesta lokaler måttligt och något direkt hot föreligger inte. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Alvarstånds har tidigare ansetts vara endemisk för Sverige med förekomster på Öland och Gotland. I en artikel presenteras en studie där härstamningen av alvarstånds har undersökts med moderna genetiska metoder (Wysk m.fl. 2009). Man fann då att alvarstånds har sitt ursprung i sydöstra Europas stäpper med fynd från Grekland, Österrike och sydöstra Ryssland; de svenska förekomsterna är alltså nordliga utposter. Vidare studier av belägg har visat att alvarstånds även förekommer i Italien och Montenegro (Conti m.fl. 2012). I Montenegro är växtmiljöerna för alvarstånds utmed bäckar i kalkpåverkade skogar ofta bestående av barrträd.

Alvarstånds skiljs från vanlig stånds på basalbladen som är nästan hela eller med små och få flikar mot basen. På alvarmark möts de båda arterna sällan och avgränsningen brukar vara ganska lätt. Utmed västra stenkusten förekommer däremot båda underarterna även om alvarstånds är i majoritet. I detta område är mellanformer inte ovanliga varför bestämningen till underart blir knepig. Alvarstånds liknar vattenstånds J. aquatica, en i Norden sydvästlig art som den tidigare fördes till.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Torslunda: Färjestaden Amandus Ekström 1888 (S) det. ThK 2006.

Utbredning

Funnen i 21 rutor = 22 %; spridd = 18 socknar (ej återfunnen Glömminge och Smedby; nyfynd Högby, Räpplinge, Torslunda, Mörbylånga och Ventlinge).
Sterner 1938 funnen i 6 rutor = 6 %; sällsynt = 4 socknar (7 lokaler); Sterner 1986 spridd = 15 socknar (nyfynd Föra, Alböke, Glömminge, Gårdby, Stenåsa, Resmo, Hulterstad, Kastlösa, Smedby, Segerstad och S. Möckleby).

Förändring: S 38 ökande ++; S 86 oförändrad ± 0

Lokaler

Nordligaste fynd:
Högby: Hässlebytorp 400 m SV, stenig gräsmark 633963 156711 GW 2008 (OHN) conf. UBA.

Sydligaste fynd:
Ventlinge: alvaret mellan Eketorp och Kristinelund 624098 153949 Länsstyrelsens ängs- och betesinventering 2004.

karta
histkartasterner38
histkartasterner86