Sumpmåra anses ursprunglig i skogskärr och sumpskogar. Idag är den främst kulturgynnad och ses längs diken och i betade fuktängar där den gärna slår sig ner på kreatursstigar. Ibland hittas sumpmåra vid grävda vattenhål, bevattningsdammar och i fuktiga sandtag. På Stora Alvaret växer den i större alvarvätar, träsk, små tillfälliga bäckflöden och tokfuktängar. Några gånger är den funnen i friska åkerkanter. Sumpmåra kan ibland växa betydligt torrare men detta förefaller vara ovanligt på Öland. Kanske är "torra lokaler" på Öland alldeles för torra för sumpmåra?
Utbredningen visar att sumpmåra är speciellt vanlig i södra delen av Mittlandet. På delar av Stora Alvaret är det glest med fynd. I den betade sjömarken växer den spritt i fuktängar och kärr men sällan ute på själva stranden. På sydvästra Öland ligger fynden också glest men för övrigt förekommer sumpmåra över större delen av Öland där lämpliga miljöer finns, idag liksom på Sterners tid. Sumpmåra bedöms ha missgynnats av den dränering som skett av landskapet.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Sumpmåra är en av alla de växter som Linné noterar redan första dagen på Öland, 1 juni 1741, när han landstigit vid Färjestaden (Linnæus 1745). Idag växer sumpmåra vid Sjöbackarna någon kilometer söder om hamnen, den enda rest av en frisk strandäng som finns i närområdet. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaskogen Engström 1867 (OHN).
Utbredning
Funnen i 72 rutor = 76 %; allmän = 32 socknar (ej återfunnen Ventlinge; nyfynd Smedby).
Sterner 1938 allmän = 32 socknar.
Förändring: Något minskande -
