Vitpil är ursprunglig i Europa, förutom de norra delarna, och förekommer också i norra Afrika, Turkiet och västra Sibirien. I Sverige har den gamla anor som odlad, främst i Skåne. Även på Öland har den planterats som alléträd och då ofta hamlats. Enstaka träd kan ses kvarstående i gårdsmiljöer, åkerkanter och längs traktorvägar. Genom att avbrutna kvistar kan slå rot förekommer den även spridd till kanten av bevattningsdammar, i skogsbryn, på botten av gamla sandtag och ibland som utkast. Vid några få tillfällen är vitpil konstaterad som självsådd med små fröplantor.

Vitpil är spridd främst i bymiljöer söder om Borgholm. Några vackra vitpilsalléer med hamlade och grova gamla träd kan nämnas som öster om Bostorp N. Möckleby sn samt öster om Möllstorp Algutsrum sn. Det har inte varit alltid möjligt att skilja på kvarstående och självspridda träd varför de redovisas kollektivt. Med tanke på de många fynden där den inte är påtagligt odlad bedöms vitpil som bofast i landskapet.

Vitpil förekommer med två varieteter, inte accepterade som taxa i Jonsell (2000). Vanlig vitpil var. alba har brungröna–rödbruna årskvistar och blad som är silkeshåriga på båda sidorna, åtminstone som unga. Silverpil var. sericea har blad som är tätt silkeshåriga på båda sidorna under hela säsongen. Från Öland har båda varieteterna noterats. Vitpil kan växa upp till ett stort, grovt träd med grå bark som är kraftigt fårad och sprucken. Bladen är smalt lansettlika–ellipsoida, ± silkeshåriga på båda sidorna; ibland kala mot slutet av säsongen. Årskvistarna är även de silkeshåriga liksom knopparna. Hängefjällen har nertill långa, krusiga hår men upptill är de kala, en bra skiljekaraktär mot knäckepil S. euxina och dess hybrider; hos dem har hängefjällen långa, raka hår längs hela kanten.

Kulturflykting, bofast.