Grönfibbla härstammar från Mellaneuropa och har inkommit till Sverige från mitten av 1800-talet som fröförorening vid insådd av gräsmattor och vallar. Första fyndet på Öland gjordes 1864 vid Färjestaden.

Grönfibbla är starkt kulturgynnad och växer främst i nyanlagda gräsmattor, åkrar, trädor, vägkanter, gårdsmiljöer, bevattningsdammar och grusplaner. Den är vanlig i ruderatmiljöer som jordtippar, sandtag och stenbrott. Sällsynt är den funnen på klapperstensvallar och betade torrängar, i den sistnämnda miljön ofta efter röjningar.

Grönfibbla har idag liksom i Sterner (1986) en västlig slagsida, vanligast från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. På sydligaste och sydöstra Öland är den fortfarande ganska sparsam. Stora Alvaret hyser några fynd efter röjningar av torrängar. Ett observandum är att grönfibbla noterats i grusalvar längs vandringsleden till Örnkullen, Stenåsa sn. Norr om Borgholm har den expanderat tydligt. Grönfibbla är en vinnare i dagens landskap och har i ruderatmiljöer delvis ersatt släktingen klofibbla C. tectorum. Jämfört med Sterner (1986) ses en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Grönfibbla kan främst förväxlas med klofibbla C. tectorum. Grönfibbla har holkfjäll med kal insida (bra lupp behövs) och märkena är gula. Klofibbla har holkfjäll med gleshårig insida och märkena är grönbruna.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.