Harsyra växer halvskuggigt–skuggigt på frisk, något kalkfattig, mullrik men gärna sandig mark. Den ses främst i skogsmiljöer som hassellundar, barr- eller blandskogar. Harsyra kan även växa i avenbokskog, alsumpskog och ädellövskog; några av lokalerna är betade. Harsyra är en konkurrenssvag art och gynnas av den markstörning som uppkommer av betesdjurens klövar. Ofta ser man harsyra växa vid gamla stubbar, på socklar i klibbalsskogar och även uppe på mossrika stenblock. När kraftigare röjningar sker och växten exponeras för starkt solljus tynar den bort och försvinner.

Harsyra har en västlig utbredning på Öland med många lokaler mellan Räpplinge sn i norr och Vickleby i söder. Främst hittar man den väster om väg 136 där marken är något kalkfattigare vilket passar växten. Harsyra är vid ett tillfälle funnen på Stora Alvaret, i en talldunge nära Tvillingkärr, Vickleby sn. Inom Mittlandet finns en del lokaler. Speciellt tydligt ser man på utbredningskartan de kalkfattiga områdena vid Köping, Lindby och Sörby tall. Harsyra missgynnas av skogsavverkningar, minskat skogsbete och bedöms ha gått tillbaka något. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Harsyra har liksom en del violer, släktet Viola, två slags blommor. Den blommar på senvåren–försommaren med de välkända blommorna som är vita med lila streck; sällsynt har bestånd med helt rosaröda blommor noterats. Under sommaren kommer sedan små, kleistogama blommor som bildar frön utan att korsbefruktas.

Gammal, bofast.