Ängskavle växer på frisk, något näringsrik mark och odlades som vallväxt redan på 1700-talet. Gräset förekom som utsäde ända fram till 1963; ofta användes frö med finskt ursprung (Lyhagen 1991). På Öland finner man ängskavle främst i kulturmarker och helst på lite våtare sådana i betade frisk- och fuktängar, vallar, åkerkanter, skogskärr, strandängar och nära diken. Förr växte arten ofta i slåtterängar (Sterners liggare) och än idag finner man ängskavle i gamla slåtterängar som omförts till frisk betesmark. Sällsynt är gräset funnet på ruderatmark som jordhögar och ladugårdsplaner.

Utbredningen omfattar hela Öland men liksom förr är fynden glesare på den södra tredjedelen av ön. Barrskogarna längst i norr, Böda sn, hyser som väntat få förekomster. Även Stora Alvaret saknar nästan helt fynd frånsett vid några alvarbyar. Olika odlingstraditioner kan troligen förklara en del av de skillnader man ser i utbredningskartan men även speciellt flitiga inventerare kan vara en delförklaring. Om man jämför förekomsterna idag med tidigare så har ängskavle försvunnit från ett antal gamla lokaler på västra delen av Öland, speciellt påtagligt söder om Räpplinge sn. Samtidigt har ängskavle hittats i några nya socknar. Sterner ansåg att arten var "föga spridningsbenägen och möjligen i avtagande" så en del av nyfynden beror rimligen på en ökad inventeringsinsats. Både Ahlqvist (1815–17) och Sjöstrand (1850) ansåg att ängskavle under första halvan av 1800-talet var "allmän" och funnen "överallt" så en minskning har säkert skett från början av 1900-talet och framåt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Såvitt känt förekommer på Öland endast underarten vanlig ängskavle subsp. pratensis.

Gammal och inkommen kulturföljeslagare, bofast.