Cikoria härstammar från de södra och sydöstra delarna av Europa samt västra Asien. Den har gamla anor som köks- och medicinalväxt. Under kristider har den odlats och den malda, torkade roten användes som kaffesurrogat. Växten har även inkommit som förorening i vallfrö och utsäde.

Cikoria växer solöppet på torr–frisk, grusig, näringsrik och gärna kalkpåverkad mark som är ohävdad eller slåttas. Förr var den vanlig i åkerkanter men även i hamnar dit den inkommit via transporter. Idag är den ett frekvent inslag utmed de större vägarna. Som åkerogräs och i trädor är den fortfarande vanlig liksom i diverse skräpmarker som stentippar, grusgropar och jordhögar. Cikoria ses på klapperstensvallar vid havet, sandstränder och i glesa tallskogar. Arten gynnas och är snabb på att ta tillvara en ökad näringstillgång när grävningar sker för cykelbanor, mobilmaster, bevattningsdammar eller när betesmarker röjs.

Cikoria är vanlig på Öland men saknas på Stora Alvaret där den endast förekommer utmed större vägar och i horvor. De tre största alvarvägarna ses tydligt på utbredningskartan. Magrare barrskogar är påtagligt fyndfattiga. Sedan Sterner (1938) har växten erövrat hela norra och även sydöstra delen av ön. Rikard Sterner nedtecknade samtliga lokaler i dessa områden eftersom den då förekom så sparsamt. Cikoria gynnades när vägnätet förbättrades och lades om i mitten av 1900-talet. Jämfört med Sterner(1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Cikoria förekommer med olika odlingsformer beroende på användningsområde. Idag företräds den på Öland av vanlig cikoria var. intybus och sallatscikoria var. foliosum där den absoluta majoriteten är vanlig cikoria. Sallatscikoria har basala blad som är ljusgröna, rundade och föga flikade. Cikoria har ibland vita eller rosa blommor, det är noterat vid drygt 10-talet tillfällen under inventeringen.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.