Hundäxing har odlats som vallväxt sedan åtminstone ett par hundra år tillbaka. Det är ett av Ölands vanligaste gräs och återfinns i all slags kulturmark, helst mer näringsrik, som betade torr- och friskängar, strandängar, igenväxande åkrar, dikeskanter, vägrenar, gräsmattor och ruderatmark. På många av dessa lokaler har den rymt från vallodling. Gräset förekommer även i gläntor och längs körvägar i barr-, löv- och blandskogar; i dessa miljöer är den möjligen ursprunglig.

Hundäxing är vanlig över hela Öland utom på Stora Alvaret där gräset främst växer längs de större vägarna som korsar alvarmarken, nära grindhål där betesdjuren getts extra foder, i talldungar och gamla horvor. Vid ett par tillfällen är hundäxing funnen i karster. Hundäxing var vanlig redan på Sjöstrands tid, i mitten av 1800-talet, och är så än idag. Eftersom strået står kvar länge som lätt identifierbar vinterståndare har det också blivit väl inventerat. Arten är inte direkt beteskänslig, klarar slåtter väl och har gynnats av eutrofieringen av landskapet.

Hundäxing är variabel, troligen beroende på att den härrör från flera "vågor" med vallfröimporter. I rikare skogsmiljöer kan man se ursprungliga former med delvis ett annat utseende.

Gammal och inkommen, bofast.