Glesstarr växer på havsstrandängar ovanför högvattenlinjen, ofta i bältet med rödsvingel Festuca rubra. Majoriteten av lokalerna är välbetade. Ibland ses den tillsammans med släktingen segstarr C. extensa men klarar inte att växa i det allra blötaste, vilket segstarr gör, utan vill ha det lite torrare. Glesstarr kan växa vid skonor (saltbrännor) och någon gång ses den i vattenfyllda stenbrott eller vattenhål precis invid kusten. Däremot växer den sällan på exponerade klapperstenstränder, ytterligare en skillnad gentemot segstarr.

Glesstarr är främst funnen längst uppe i norr, Grankullaviken och nordvästra kusten Böda sn. Den är också spridd längs östra kusten, från Källa sn med de sydligaste fynden vid Kapelludden–Tjusby fjärd, Bredsättra sn. Längs västra kusten söder om Borgholm har en klar tillbakagång skett beroende på upphört strandbete som gjort att strandängarna vuxit igen. Övergödningen av havet bidrar till att fintrådiga alger kastas upp på stranden och bildar driftvallar som kväver vegetationen. På östra sidan kan tillbakagången förklaras med att betesdjuren ofta stängslas bort från remsan närmast havet vilket gör att strandlinjen växer igen med diverse mållor Atriplex spp. vilket tränger bort glesstarr. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Glesstarr och segstarr har båda axfjäll med utdragen spets. Hos glesstarr sitter de två översta honaxen tydligt isär medan de är tättsittande hos segstarr. De övre stjälkbladen har en bladslida som är tungformigt förlängd hos glesstarr medan den är tvärt avskuren hos segstarr, en karaktär som kan vara bra att ta till när honax saknas (Schou 2006).

Gammal, bofast.