Besksöta anses ursprunglig på blockrika stränder, vid bäckar och i alvarkarst, lokaler där den ibland påträffas än idag. Men vanligare är den i miljöer som fuktängar, kärr, diken, kanaler, dammar och sumpskogar. Ibland växer den i torrare miljöer såsom stenrösen, husruiner, åkerkanter och betade torrängar. Den är även vanlig i olika ruderatmiljöer såsom jordtippar, stenbrott, brännplatser och gamla sandtag. Längs havet finnar man besksöta i vassbälten och vid bäckutflöden där den kan bli rejält storvuxen. I alvarets större vätar blir plantorna småvuxna och det är svårt att tro att det är samma art som man finner klängande till 2–3 meters höjd i en vassbevuxen vik. Arten gynnas efter att röjningar skett i betesmarker och vid gallring av skogar.

Utbredningen visar att besksöta är en vanlig växt som finns på en stor del av Öland. Även på Stora Alvaret finns en hel del fynd. Det är endast i delar av Böda Ekopark som det är glesare med observationer. Möjligen är besksöta idag en vanligare växt på Öland och den är funnen på flera lokaler i samtliga socknar. En ökad kvävetillgång och igenväxning av landskapet har gynnat arten.

Såvitt känt förekommer endast vanlig besksöta var. dulcamara på Öland. Kustbesksöta var. marinum förekommer på steniga stränder vid Kattegatt och möjligen även längs Östersjön. Den är nedliggande och har köttiga blad. Dynbesksöta var. litorale växer i sanddyner men det är oklart om den förekommer i Sverige. De båda sistnämnda varieteterna anges båda från Danmark (Hartvig 2015).

Gammal, bofast.