Fiskmålla är en sedan länge kulturspridd växt (arkeofyt) som förekommer i stora delar av Europa förutom längst uppe i norr. Den har även senare inkommit till Norden med spannmål och som barlast. Fiskmålla är vanlig i ruderatmiljöer främst på nyligen upplagda jordhögar. Däremot växer den inte på starkt kvävepåverkade lokaler som invid gödselhögar, vilket en del andra mållor exempelvis blåmålla Oxybasis glauca och rödmålla O. rubra gör. Fiskmålla är noterad som trädgårdsogräs, i plantskolor, längs åkerkanter och diken, i vägrenar och trampad betesmark. Enligt Åke Lundquist kan växten vara ursprunglig i eutrofa skogskärr som i Halltorps hage, Högsrum sn, där han noterade den från tre ställen; där återfanns den 2020. Vid Ottenby, Ås sn, växer arten på sandiga–grusiga strandvallar med tångdrift.

Fiskmålla har en påtaglig västlig slagsida på Öland och är främst funnen från Borgholm och söderut till Kastlösa sn. Detta mönster fanns redan i Sterner (1938). Runt Löttorp, Högby sn, finns idag en ansamling med fynd. Fiskmålla förefaller ha ökat på Öland och eftersom den föredrar nyligen upplagda jordhögar lider den ingen direkt brist på lämpliga miljöer. Det blir intressant att se om växten kommer att expandera på södra Ölands havsstränder.

Fiskmålla kan variera i utseende beroende på dagslängden. Under perioder med långa dagar (sommar) blir en del plantor gröna–röda, bladen ovala och spetsiga längst ut. När dagarna är kortare (höst) ses plantor som i stället är enbart gröna med elliptiskt formade blad som är trubbiga längst ut. Men en del bestånd av fiskmålla saknar denna koppling mellan utseende och dagslängd (Jonsell 2001).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.