Vårtåtel är tydligt kustbunden och växer solöppet på torr, sandig, ofta mager och kalkfattig mark, som saknar konkurrerande vegetation. På Öland är den funnen på betade sandgräshedar nära havet, sandstränder med dyner, klappergrusvallar, ljunghedar, gamla banvallar och vägkanter. Den kan också hittas på sandiga trädor och åkrar, i glesa tallskogar samt gamla sand- och grustag. Vid röjningar av betesmarker eller vid andra störningar dyker den upp, även långt ute på Stora Alvaret. När mobilmaster och vindkraftverk uppförs är vårtåtel snabb på att kolonisera den omgivande grusplanen. Arten drar även nytta av markstörningar som betestramp och körskador av motorfordon. Torrsommaren 2018 gynnade vårtåtel som följande år intog sandiga områden där de perenna gräsen dött.

Vårtåtel har en fläckvis utbredning med tyngdpunkt utmed västra kusten, speciellt påtagligt söder om Borgholm, där den växer i glesa kusttallskogar, sandtag och sandiga trädor. Den är också vanlig på nordligaste Öland och då särskilt i Ekopark Böda samt längs östra kusten ner mot Dödevi, Högby sn. Några fynd är gjorda på Stora Alvaret, främst på slitna barmarksfläckar, samt längs den gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv. På sistnämnda stället delar den livsrum med släktingen vittåtel Aira caryophyllea. Vårtåtel saknas över stora områden, främst längs Ölands östra kust, och återfinns där i stort sett endast på sandiga fält längs Ancylus- och Littorinavallen. Vårtåtel varierar mycket mellan åren och koloniserar framgångsrikt nya lokaler. Liksom för andra arter som är knutna till öppen, mager sandmark har en del gamla lokaler exploaterats för bebyggelse, lämnats ohävdade eller planterats med tall och därmed vuxit igen. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.