Äkta förgätmigej växer på fuktig–blöt, ofta näringsrik mark, i bäckar, diken och kanaler. Den hittas även i fuktängar, kärr och på strandängar. Dessa lokaler beskrivs ofta i termer som högörtängar eller högstarrkärr. Sällsynt är äkta förgätmigej funnen i fuktiga skogar och på gyttjiga havsstränder. Äkta förgätmigej växer på Öland tydligt blötare än släktingen sumpförgätmigej M. laxa och de flesta lokaler håller vatten en stor del av året.

Äkta förgätmigej är ganska ovanlig på Öland, något mer spridd är den på de sydöstra och östra delarna samt i södra delarna av Mittlandet. För övrigt finns glest med fynd över större delen av ön. Öland sluttar som bekant från västra landborgen och österut, varför de östra delarna har fler lämpliga bäckar och kanaler som kan hysa arten. En viss tillbakagång har skett även om utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938). Utdikningar med åtföljande dränering av landskapet har varit ogynnsamt för äkta förgätmigej som behöver pålitligt blöta lokaler. Speciellt förekomsterna nedanför västra landborgen har försvunnit när de källor och bäckar som förr kastade sig nerför kalkstensbranten har sinat. De dämningsprojekt som pågår på Öland kan på sikt ge fler lämpliga växtplatser för äkta förgätmigej. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Äkta förgätmigej har delats upp i två underarter: bäckförgätmigej subsp. scorpioides och praktförgätmigej subsp. praecox. Praktförgätmigej beskrevs av Hülphers (1927), då som en egen art. Den växer på havsstrandängar längs Östersjön. Kännetecknande för den är en tidig blomning (maj–juni), stora blommor (kronan 10–12 mm bred) och stora delfrukter (2,0–2,5 mm långa). Hos bäckförgätmigej sker blomningen på Öland i juni–september, blommorna är 6–9 mm breda och delfrukterna högst 1,5 mm långa. Praktförgätmigej har inte beaktats under inventeringen och dess ställning är omtvistad. Det finns några fynd av äkta förgätmigej från havsstränder men de fynden är gjorda senare på säsongen.

Gammal, bofast.