Kattfot växer på torr–frisk, mager och gärna sandig mark. Den är vanlig på betade alvartorrängar där man än idag kan uppleva massförekomster. Man ser då tydligt att växten är klonbildare med blommor av samma färg och kön som växer avgränsat tillsammans. Även gamla strandvallar och sandgräshedar är ställen där den ofta växer. Kattfot ses också uppe på tuvor i frisk- och fuktängar. Påfallande ofta växer den i grusalvar eller på sprickrika kalkstensplatåer. Sällsynt är den funnen i glesa tallskogar och betade hässlen. Arten är tydligt hävdgynnad och få lokaler anges vara obetade; de är i så fall belägna på den skarpaste alvarmark där igenväxningen går långsamt. Kattfot klarar både kalkfattiga och extremt kalkrika växtplatser så länge de är näringsfattiga.

Kattfot är fortfarande en vanlig växt på Stora Alvaret, småalvaren och längs västra stenkusten. I sjömarken återfinns den främst längs den flikiga nordöstra kusten på de torrängsryggar (orden) som möter havet. Även betade sandgräshedar utmed havet hyser ofta kattfot. Däremot är växten ovanlig längs västra kusten söder om Borgholm, norra delarna av Mittlandet och barrskogarna uppe i norr, Böda och Högby sn. Även om den är fortfarande är allmän bedöms kattfot ha minskat beroende på igenväxning och upphört skogsbete. Exploatering och skogsplantering har tagit i anspråk många sandiga torrängar där den tidigare växte. En ökad näringsbelastning är speciellt förödande, kattfot är en av de växter som snabbast försvinner när kväve tillförs naturbetesmarker.

Gammal, bofast.