Råglosta har varit en följeslagare till människan ända sedan det första jordbruket anlände till Skandinavien under stenåldern. Troligen är den en kulturform som aldrig vuxit vilt någonstans utan uppstått i den agrara gryningen från närstående arter, kanske renlosta B. arvensis eller brinklosta B. commutatus. I äldre tider har den rent av odlats även om den var mindre värd och gav ett sämre bröd än rågen men den dög som djurfoder.

Få andra gräs är så anpassade till jordbruket som råglosta, eller snarare, var anpassade till svunna tiders jordbruk. Numera är arten i stort sett utgången ur Sveriges flora och har bara reträttplatser i odlade allmogeåkrar och reservat. Råglostan är ettårig och har sin livscykel helt kopplad till höstråg; i vårsådda grödor hinner fröna inte mogna ut.

På Öland finner vi råglosta idag i ett enda område, Karum NR i Högsrum sn, där den växer i allmogeåkrar med råg tillsammans med andra hotade växter som klätt Agrostemma githago, riddarsporre Consolida regalis, åkermadd Sherardia arvensis m.fl. Går vi tillbaka till 1800-talet var råglosta ett besvärligt ogräs i höstråg på Öland och det var först i och med förbättrade rensningsmetoder och införandet av inköpt, kontrollerat utsäde, som arten började gå starkt tillbaka. Några av de sista förekomsterna för råglosta fanns in på 1980-talet i Föra, Löt, Gärdslösa och Sandby sn. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Råglostans frukter sitter kvar, tack vare en mutation, även när de mognat vilket gör att de tröskas tillsammans med rågen. Fröna har samma storlek som äldre rågsorter medan dagens moderna råg är mer storkornig vilket gör att råglostans frön numera lätt rensas bort. Om fröna faller till marken är grobarheten helt borta efter ett år varför ingen fröreserv kan byggas upp. Lagras däremot fröna torrt tillsammans med utsädet är grobarheten bibehållen efter några år. Råglosta missgynnas och växer dåligt i täta sädesåkrar men gynnas av ökad näringstillgång, fuktiga förhållanden och den tål vanliga bekämpningsmedel. Arten är självbefruktande varför den genetiska variationen blir sämre och den har därmed svårare att anpassa sig till nya förhållanden (Svensson & Wigren 1985).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.