Kärrnocka är mycket ovanlig i vårt land och är i nuläget endast känd från en lokal i Skåne. Världsutbredningen är nordligt cirkumpolär. Arten gynnades av de sjösänkningar som skedde i södra Sverige under 1800-talet och dök då tillfälligt upp när dyiga och vegetationsfria sjöbottnar exponerades. Kärrnocka är en konkurrenssvag art som är beroende av öppen, fuktig, dyig och kväverik mark som uppkommer när betesdjuren trampar runt i strandkärr och vassbälten. Kärrnocka uppträder ofta sporadiskt på sina lokaler och observationer tyder på en fröreserv som kan aktiveras när förhållandena åter blir gynnsamma.

På Öland växte kärrnocka främst utmed sydvästra kusten på dyiga, trampade och betade havsstränder. Det finns någon enstaka lokal med längre kontinuitet, nästan 50 år, och arten bedöms ha varit bofast i landskapet men är numera utgången; den sågs senast 1962. Äldre fynd finns från följande socknar, årtal inom parentes avser första respektive sista fyndår: Högsrum (1850–1899), Långlöt (1924), Glömminge (1851), Mörbylånga (1831–1948), Smedby (1885), S. Möckleby (1962) och Ventlinge (1850). Orsaken till att arten försvunnit från Öland är igenväxning när hävden upphört. Störst potential för att åter hysa kärrnocka har två betade lokaler i Mörbylånga sn nämligen strandkärren drygt 1 km norr om hamnen samt betade strandängar vid Risingehamn.

Gammal, förr bofast, numera utgången.