Äkta kaprifol härstammar från de centrala–södra delarna av Europa och vidare österut till Turkiet och Kaukasus. I Sverige har den odlats åtminstone sedan 1700-talet. Den kan vara kvarstående vid gamla bosättningar eller sprida sig vegetativt som utkast. Skogsbryn, ruderatmark och vägkanter är de vanligaste växtmiljöerna. Någon gång har den dykt upp på steniga havsstränder och i betade, enbuskrika torrängar.

Under inventeringen har drygt 200 noteringar gjorts av äkta kaprifol. Speciellt frekvent är den i de nordligare socknarna. Den undviker alvarmark och är ganska sparsam i de sydligare socknarna. Äkta kaprifol har blivit ett vanligt inslag på dagens Öland och troligen kommer man att se en fortsatt expansion. Speciellt frekvent är växten i något glesare lövskogar och snårmarker, exempelvis i Borga hage NR strax söder om Borgholm där den uppträder invasivt (se primäruppgifter ovan).

Först under slutet av inventeringen blev vi uppmärksamma på att även andra arter i släktet Lonicera odlas och kan förvildas. Det är endast möjligt att skilja dem från äkta kaprifol när de blommar varför några av fynden i redovisningen kan utgöra något annat taxon. Främst kan äkta kaprifol förväxlas med rosenkaprifol L. × italica men skiljs på att kronpipens utsida är kal eller med endast få, nästan oskaftade glandler. Rosenkaprifol har en kronpip som utvändigt har 1–1,5 mm mjuka hår och ± täta, ytterst korta glandelhår, ca 0,1 mm (botaniskanycklar.se).

Kulturflykting och kvarstående, bofast.