Strandpryl växer på bar, blöt kalkgyttja i större alvarvätar, kärr och fuktängar. Den klarar även att växa i de mindre och tillfälliga bäckar som uppstår på alvarmarken efter vintermånadernas nederbörd. Majoriteten av lokalerna är betade. Ibland hittas den i gamla stenbrott, grävda vattenhål och bevattningsdammar.

Utbredningen är idag koncentrerad till Stora Alvaret där strandpryl hittas på många lokaler, fler än den flitige Rikard Sterner noterat den ifrån. Även längs västra stenkusten finns en del fynd. Däremot har arten nästan helt försvunnit från Mittlandet och sjömarken på sydöstra Öland. Säkerligen har dikningar torrlagt delar av området. På flera av de lokaler där strandpryl inte återfunnits noterade Rikard Sterner den i bäckar; dessa är numera uttorkade en stor del av året. Dessutom är det få skogskärr i Mittlandet som idag betas och hålls så öppna att strandpryl kan fortleva. Således en minskande trend, speciellt utanför Stora Alvaret. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

De plantor av strandpryl som står under vatten får trinda, styva blad och bildar utlöpare. Vid några tillfällen har växten därför felbestämts till släktet braxengräs Isoëtes. Braxengräs har blad som är fyrpipiga medan strandpryl har blad utan större pipor. Något braxengräs är ännu ej påträffat på Öland. Troligtvis är alla tänkbara lokaler alltför kalkpåverkade. När vattnet i de större vätarna och kärren på alvaret sjunker undan under sommarmånaderna kan strandpryl blomma. I förhållande till plantan har ståndarna mycket långa strängar, 3–5 cm. Honblommorna är däremot diskreta med ett ca centimeterlångt stift. Liksom andra grobladsväxter är arten vindpollinerad varför den behöver få näsan över vattenytan för att klara den sexuella fortplantningen.

Gammal, bofast.