Strandvial förekommer runt stora delar av Sveriges kuster, från Bohuslän, runt sydkusten och ända upp i Bottenviken. Längs delar av ostkusten ligger fynden glest som i Blekinge, Småland och Östergötland.

Strandvial växer på sandig–grusig mark nära havet. Vanliga växtmiljöer är vita dyner, någon gång ses den även i mognande gråa dyner. Sällsynt är strandvial funnen på stränder med klappersten eller alunskiffer. De flesta lokaler är ohävdade, några av dem är populära badplatser.

Strandvial är på Öland sent inkommen och i Sterner (1938) finns endast fynd från två områden: Byrums Sandvik och norrut till Ramsnäs, Böda sn, (först funnen 1919) samt primärfyndet ovan. Båda lokalerna hyser idag stabila och goda förekomster av strandvial. Kartan i Sterner (1986) visade att växten ökat tydligt men därefter verkar expansionen ha avtagit och strandvial har svårt att etablera sig på nya lokaler. Flera av de nyfynd som finns förtecknade i Åke Lundqvists liggare avser enstaka plantor som snart försvunnit från växtplatsen. Första fyndet från Bödabukten gjordes i slutet av 1950-talet (Lundqvist liggare). Strandvial är idag väl etablerad på Bödabuktens sandstränder samt vidare norrut längs den mer steniga kusten från Ängjärnsudden och vidare till nordöstra udden. Troligen missgynnas växten av bete vilket kan vara en orsak till att den inte återfunnits i Långlöt och Runsten sn där strandbetet numera har återkommit. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser; vår bedömning är en antydd minskning.

I Sverige förekommer endast underarten vanlig strandvial subsp. maritimus. Den indelas i sin tur i tre varieteter: hårig strandvial var. pubescens, kal strandvial var. glaber och småbladig strandvial var. acutifolius. Från Öland finns endast belägg av kal strandvial.

Inkommen, bofast.