Blekarv förekommer i södra delarna av Sverige där den är tydligt kustbunden. Den växer på torr–frisk, gärna sårad och sandig mark som tidigt värms upp av vårsolen. Växten anses ursprunglig på sandiga havsstränder. På dagens Öland växer den främst i betade torrängar, helst på partier med glest växttäcke där betesdjuren sparkat upp marken, längs kostigar eller där röjningar skett. Blekarv är konkurrenssvag och försvinner när vegetationen sluter sig. Den är mycket vanlig i något slitna gräsmattor och kan utan större svårigheter hittas på samtliga av Ölands kyrkogårdar. Även ruderatmiljöer som grushögar, jordtippar och sandtag kan utgöra växtplatser liksom sandstränder, glesa tallskogar, vägrenar och åkerkanter.

Blekarv är idag spridd över stora delar av Öland, lite glesare inom Mittlandet. Den finns även på Stora Alvarets torrängar, något som inte tidigare noterats. Däremot växer den idag mycket sällan på sandiga havsstränder. Blekarv har haft en tydlig expansion sedan Sterner (1938). Möjligen var den förbisedd av äldre tiders botanister eftersom den snabba och tidiga blomningen (april–maj) är lätt att missa. Efter fruktsättning vissnar växten snabbt ner och försvinner helt. Den snabba expansionen kan också tyda på att den är inkommen ganska sent och fortfarande under spridning i landskapet.

Blekarv känns igen på sin ljusgröna färg och att blommorna innan fruktsättningen sitter tätt samlade som i små huvuden. Kronblad saknas vanligen helt. Är man osäker får man undersöka fröna. De är små (0,6–0,8 mm), blekt gulbruna och med låga, rundade knölar. Fröna hos våtarv S. media, som den främst kan förväxlas med, är större (0,9–1,2 mm), har tydligare knölar och är mörkare med purpurbrun färg (Jonsell 2001).

Inkommen, bofast.