Gatkamomill härstammar från nordöstra Asien och västra delarna av Nordamerika. Arten är inkommen till Sverige i mitten av 1800-talet med första notering från Uppsala. Till Öland kom den troligen via sjöfarten. De första fynden är gjorda nära större hamnar på västra sidan av ön: Färjestaden, Degerhamn, Borgholm och Mörbylånga. Redan i Sterner (1938) anges den som allmän och noterad i alla socknar. Ölands järnväg som tillkom i början av 1900-talet, liksom förbättringar av vägnätet, bidrog till den snabba spridningen. Många fynd på 1920-talet är gjorda vid järnvägsstationer, längs vägar och bygator.

Vanliga växtmiljöer idag för gatkamomill är främst skräpmarker som jordhögar, stentippar och gödselupplag. Den är också ofta noterad som åkerogräs, längs traktorvägar, i gårdsmiljöer och på grusplaner. I betesmarker växer den på gödslade och trampade ställen och den gynnas varhelst grävningar sker i landskapet. Sällsynt är den funnen på sandstränder.

Gatkamomill är väl spridd på Öland förutom på Stora Alvaret där den ses i vägkanter och på upplagda jordhögar. Kommentaren i Sterner (1986) "med upphörande hästhållning numera betydligt uttunnad och utmed huvudvägarna i stort sett försvunnen" stämmer inte med dagens bild. Gatkamomill har gynnats av eutrofieringen av landskapet och förmår utnyttja odlingslandskapets många lämpliga miljöer.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.