Åkerviol är vanlig som åkerogräs och i ruderatmiljöer där den ses på jordhögar, stentippar och i sandtag. Den är också frekvent i betade torrängar, speciellt där marken blivit uppsparkad eller på annat sätt sårad. På alvarmark kan den växa i mer eller mindre extrema miljöer såsom uppfrysningsmark med ölandssolvända Helianthemum oelandicum, karstalvar men även i tunn alvarmo eller direkt på de mosskuddar som täcker kalkstenshällen.

Åkerviol är vanlig över hela Öland. Utefter havet växer den på sandgräshedar där den möjligen är ursprunglig. Endast i de mörka och magra skogarna i Böda sn saknas åkerviol men dyker upp på de soptippar och sandtag som kan hittas i skogen.

Åkerviol som växer på alvarmark kan vara svår att skilja från styvmorsviol V. tricolor. I denna miljö träffar man på plantor som ser ut som förkrympta styvmorsvioler, av Åke Lundqvist benämnda V. tricolor subsp. minima. Ett sätt att skilja dem åt är att studera pollenkornen vilket man kan göra i ett ljusmikroskop. Åkerviol har pollenkorn med fem öppningar medan styvmorsviol har pollenkorn med fyra öppningar; detta syns tydligt på moget pollen (Jonsell & Karlsson 2010). Endast en mindre andel, runt 10 % av pollenkornen, brukar ha fler eller färre öppningar än det stipulerade antalet. Våren 2015 undersöktes material av åker-/styvmorsvioler från Stora Alvaret (Andersson & Gunnarsson 2015 c). De flesta plantor hade pollenkorn som stämde med åkerviol medan en minoritet föreföll vara styvmorsviol. Hos några enstaka plantor var fördelningen 50/50 mellan fyra respektive fem öppningar vilket indikerar att det rörde sig om hybrider. Således kan man inte säkert utifrån makroskopiskt utseende bestämma "styvmorsvioler" på alvaret. Kanske håller åkerviol i alvarmiljö på att utvecklas till en helt egen form eller ekotyp?

Gammal, bofast.