Kummin anses ursprunglig i Europa förutom de västra och södra delarna. Den har dessutom en gammal odlingstradition som kryddväxt och har därifrån spridit sig ut i odlingslandskapet. Kummin föredrar betade torr–friskängar som gärna får vara något kalkpåverkade. Den växer i kanten av kreatursstigar, längs traktorvägar och på nyröjda partier. Växten är också relativt vanlig i vägrenar och längs åkerkanter. Ibland hittas den i betade hässlen, glesare tallskogar på sand och slåtterängar. Få fynd finns från gårdsmiljöer, gräsmattor och annan starkt kulturpåverkad mark, en växtmiljö som pekas ut i Sterner (1938). Längs havet hittas kummin på driftvallar eller grus- och sandstränder. En majoritet av de aktuella fynden (ca 75 %) är gjorda i naturbetesmarker vilket delvis förklarar en viss snedfördelning av fynden över ön.
Kummin har en övervikt av fynd längs östra sidan av Öland i den så kallade sjömarken. Lite glesare är det på Stora Alvaret, Mittlandet och längst uppe i norr i Bödas barrskogar. Ganska få fynd är gjorda längs västra kusten och den annars så artrika västra stenkusten har glest med observationer vilket är svårt att förklara.
Gammal och kulturflykting, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 14 juni 1741 nära Högby kyrka. "Kummin på åkerrenarna." (Linnæus 1745). Växten är idag funnen ca 500 m nordost om kyrkan i en vägren. Tidigt belagd Resmo: A. Vinge 1885 (LD & GB).
Utbredning
Funnen i 74 rutor = 78 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 allmän = 31–33 socknar (i liggaren noterad från 28 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0
