Vresalm förekommer naturligt i Norden endast på Öland, i södra Finland och sydöstligaste Danmark; dessa lokaler är nordvästliga utposter för världsutbredningen. I övriga Europa har trädet en kontinental utbredning.

Vresalm behöver kalk- och näringsrik humusjord med inslag av lera. Lokalerna står ofta under vatten vintertid, torkar ut helt framåt våren–sommaren, och är varma under sommar–höst. Förekomster av vresalm indikerar gammal inägomark och den växer nästan uteslutande i blandade ädellövskogar. Ibland ses den i vägkanter och åkerrenar där den troligen utgör relikter från uppodlade lövängar. Sällsynt ses den som vårdträd exempelvis vid Norrgården, Långlöt sn.

Vresalm förekommer i Mittlandet men sällan i bestånd utan mest som enstaka träd. Vid Betängen, Torslunda sn, finns en rikare förekomst där även föryngring konstaterats. Även söder om Odens flisor, Högsrum sn, finns flera större bestånd medan fynden är fåtaliga i västra kustskogen. Norr om Borgholm finns endast två aktuella lokaler där vresalm från början bedöms vara odlad. Den sydliga utpostlokalen i Dalby lund, Kastlösa sn, har inte återfunnits (senast noterad 1994). Utbredningsområdet stämmer väl överens med kartan i Sterner (1938) även om förekomsterna nu ligger betydligt tätare än vad som tidigare var känt. Under 1990-talet genomfördes inventeringar av stora skogsområden i Mittlandet där skogens höga och unika naturvärden för första gången dokumenterades och även många nya förekomster av vresalm hittades. Ny kunskap ledde till att en del skogsreservat bildades där vresalmen kunde skyddas. Aktuella hot är avverkning av träd utanför reservat, utdikning av skogsmarker men framför allt almsjuka; den sistnämnda en svampsjukdom som sprids av almsplintborrar Scolytus spp. (se nedan under lundalm). Den brungråa barken på vresalm har en speciell struktur, som utåtböjda korkplattor och påminner om den hos plataner Platanus sp. Barken är hård och faller av i flagor och har därför ansetts passa almsplintborrar sämre. Men när de flesta lundalmar U. minor och skogsalmar U. glabra är borta från Ölands ädellövskogar, verkar skalbaggarna hålla till godo med vresalm. Tyvärr konstaterades under 2019 angrepp av almsjuka i flera bestånd av vresalm och även helt döda träd rapporterades. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); se dock resonemanget ovan.

Vresalm känns igen på att bladen är mjukhåriga på undersidan, kala på ovansidan. Blommorna är långskaftade vilket ger trädet ett yvigt intryck när det blommar i andra halvan av april. Frukterna är också långskaftade och dessutom är fruktvingen hårig i kanten. Bladnerverna är ogrenade medan de hos skogs- och lundalm vanligen är förgrenade. Som ovan nämnts har barken en speciell struktur som man lär sig känna igen med lite träning. Ofta förekommer kraftiga plankrötter vilket ger vresalm ett exotiskt intryck. Vresalm är androdioik dvs. med han- eller hermafroditblommor på olika träd, ett arrangemang som är ganska ovanligt i växtriket (Whiteley 2001).

Vresalm och dess genetiska variation har varit föremål för studier där träd från Öland, Danmark, Finland, Ryssland, Tyskland och Frankrike undersöktes (Black-Samuelsson & Whitley 2006). Vresalmar från Öland visade stor variation mellan olika populationer jämfört med träd från Frankrike. De klarade också frostskador bättre än vresalmar från Tyskland. De ryska populationerna visade den högsta graden av inavel. Forskarna fastslår att det är angeläget att bevara den öländska vresalmen och dess särart.

Gammal och kulturflykting, bofast.