Oxel växer solöppet–halvskuggigt på torr, gärna stenig mark och ses främst som enstaka träd i lövskogar, sällsynt även i karster. Uppenbarligen har den inga svårigheter att uthärda kalkrika marker. Den växer ofta utmed åkrar eller småvägar och har ibland planterats som gårdsträd.

Oxel är vanlig och spridd över hela Öland. Påfallande ofta ses den i Mittlandet, västra kustskogen och utmed hela den västra kusten. Endast på Stora Alvaret är det något glesare med noteringarna. Där hittar man oxel främst i karster och i de träddungar som börjar dyka upp på lite mäktigare jordlager när alvarmarken växer igen. Utmed västra landborgen är den speciellt frekvent. När trädet blommar i juni månad slås man av hur vanligt det är på Öland. I varenda vägren, åkerkant och lövdunge ser man de typiska gräddvita blomklasarna. En egenhet är att oxeln alltid har en något lutande stam och aldrig växer spikrakt upp. Den förbuskning som skett av landskapet har säkert gynnat oxel men redan av Sterner (1938) var den noterad i alla socknar.

Oxel har troligen uppkommit efter den senaste nedisningen som en hybrid mellan vitoxel S. aria och tyskoxel S. torminalis. Som spontan växer den i länderna runt Östersjön med en utbredning som ungefär motsvarar de områden som Sverige lade under sig på stormaktstiden dvs. 1600-talet. Ett äldre namn på trädet är just S. suecica och S. scandica. Ölands grövsta oxel uppmättes 1977 av Åke Lundquist vid Norra Munketorp, Högby sn. Detta träd hade ett brösthöjdsmått på 563 cm, möjligen är det även svenskt rekord. Tyvärr finns inte detta jätteträd kvar idag.

Bären smakar mjöligt och har använts för bakning av nödbröd under år med missväxt. Torkade salufördes de som bornholmsrussin. En nackdel är att bären ger upphov till väderspänningar, därav namnet fesbär. Virket är hårt och slätt med många användningsområden bl.a. tumstockar, kugghjul, valsar och hjulaxlar.

Gammal, bofast.