Hårdsvingel härstammar från Mellaneuropa och är inkommen i vårt land med importerat gräsfrö vid anläggning av vägbankar och gräsmattor men är även insådd som vallväxt på torra och sandiga marker. Gräset växer solöppet på torr, sandig och mager mark med något glesare växttäcke. På Öland växer hårdsvingel i sandiga torrängar som hävdas genom bete. Även i vägrenar, åkerkanter och på trädor kan den ses liksom i ohävdade marker som ljunghedar och glesare tallskogar. Sällsynt är den funnen på gamla banvallar och i sandtag.

På Öland är hårdsvingel sent inkommen med första fynd 1922. Fram till 1986 tillkom ett tiotal fynd, men sedan dess har hårdsvingel spridit sig och påträffas nu något ojämnt över en stor del av ön, något glesare på sydöstra Öland. Denna lucka i utbredningsmönstret ser man även hos andra arter som föredrar sandiga marker. Lokalerna följer på ett illustrativt sätt de större vägarna och sandiga, gamla strandvallar. Man ser tydligt hur fynden av hårdsvingel är grupperade runt vissa invandringscentra. Flera av dem finns med på lokallistan i Sterner 1938, exempelvis Löttorps station insådd i gräsmatta (Högby sn, 1922), Stora Rör på vägkanter (Högsrum sn, 1933) samt väster om Kleva by på ödeåker (Resmo sn, 1924). Däremot finns inte dagens rika lokaler i Gårdby och Sandby sn med i tidigare inventeringar. Troligen har hårdsvingel här såtts in på de torra och sandiga betesmarkerna som det finns gott om i dessa socknar. Hårdsvingel förefaller vara under fortsatt spridning i landskapet där växten föredrar glesbevuxna och sandiga områden, gärna längs vägar. Liksom andra svårbestämda gräs kan den vara underrapporterad. Ibland ses hårdsvingel och den inhemska sandsvingel F. polesica växa på samma lokaler. Om någon av dem är starkare och äger förmåga att konkurrera ut den andra återstår att se.

Hårdsvingel kan vara knepig att skilja från sandsvingel. Båda är tuvbildande gräs utan utlöpare som växer på sandiga marker och har gamla, halmgula slidor som omger stråbasen. Hos sandsvingel är slidorna glänsande, pergamentartade, som uppblåsta och tvärt avskurna upptill medan de hos hårdsvingel är matta, ej pergamentartade och inte så tvärt avskurna upptill. Bladen är en annan användbar karaktär; sandsvingel har grågröna, inte blådaggiga blad, vars undersida är glatt i hela dess längd. Hårdsvingel har blad som oftast är blågröna–grågröna med tydligt sträv undersida, åtminstone mot den yttre delen. Dagens förekomster av hårdsvingel varierar en del i utseende, kanske beroende på att den inkommit vid skilda tidpunkter med olika fröblandningar.

Inkommen, bofast.