Strandkål är salttålig och växer nära driftvallen främst på klappersten- eller skiffergrusvallar, ibland på rena sandstränder. De flesta lokaler är ohävdade, några används som badplats och ofta är vegetationen i övrigt sparsam. Vid ett par tillfällen är den funnen i grusiga vägkanter nära havet. En röjd björksumpskog vid Västerstadsviken, Smedby sn, får anses vara den mest udda växtplatsen.

Strandkål är relativt sent inkommen till Öland med första fynd i början av 1900-talet. Idag har växten en nästan sammanhängande utbredning på sydvästra Öland, från Kastlösa sn i norr till Ventlinge i söder. Den har även börjat dyka upp på sandstränder längs östra Öland. Däremot har den ännu inte lyckats erövra den milslånga Bödabukten. En orsak till expansionen är att arten inkom relativt sent till Öland och därför ännu inte har hittat alla lämpliga växtlokaler. Strandkål gynnas av upphört strandbete, de saftiga bladen är begärliga för betesdjuren. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

Hur kan strandkål sprida sig till nya växtlokaler? I en artikel (Sanyal & Guillaume 2015) beskrivs hur fröspridningen går till. Strandkål har en tvåledad skida där den nedre delen är steril och den övre innehåller ett frö. Fruktsättningen är god och en enda planta kan producera 20 000 frön! Torra grenar med fröskidor bryts av och blåser längs stranden där fortsatt framfart hindras av exempelvis plantor med krusskräppa Rumex crispus; där släpper strandkålen sina frön. Grenarna eller enskilda fröskidor kan också blåsa i väg till havs, flyta med strömmarna och på detta sätt ta sig över längre sträckor. Runt fröet finns en luftfylld, korkaktig vävnad som fungerar som en flytkudde. Studier har visat att fröna kan flyta mellan 14 dagar till 6 månader och behålla sin grobarhet efter att ha flutit omkring i saltvatten i åtminstone 4 månader.

Inkommen, bofast.