Strandmalört växer på betade, saltpåverkade och låglänta strandängar precis vid havet. Växtplatserna översvämmas vid högvatten och arten ses ofta nära skonor (saltbrännor) med arter som glasört Salicornia europaea och saltört Suaeda maritima. Strandmalört kan även växa på grusiga–sandiga stränder med tångvallar eller i leriga strandpartier. Sällsynt är den funnen på havsnära torr, alvarlik mark med tunt jordtäcke över kalkstenen. Strandmalört är betesgynnad eftersom kreaturen skyr den aromatiska växten, ibland kan gåsbete ersätta utebliven hävd.

Strandmalört har en sammanhängande utbredning på nordöstra Öland, rikligast mellan Persnäs sn i norr och Bredsättra i söder. Åke Lundqvist återfann inte de gamla lokalerna i Högby och Källa sn men där förekommer den idag om än sparsamt. En antydd expansion har skett längs östra kusten och strandmalört är numera funnen i Långlöt och N. Möckleby sn; möjligen kan strandmalört fortsätta spridningen söderut. Å andra sidan har växten försvunnit från flera lokaler men en del av dessa fynd bedöms tveksamma i Sterner (1986). Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

På Öland och Gotland företräds arten av baltisk strandmalört subsp. humifusa. Den har en blomställning som är smal, axlik och knappt förgrenad; stjälken är sparsamt förvedad nertill. Längs svenska västkusten ses underarten vanlig strandmalört subsp. maritima. Den har en rikt förgrenad blomställning med långa sidogrenar vilket ger plantan ett yvigt och hängande intryck; stjälken är nertill tydligt förvedad. Sällsynt är vanlig strandmalört funnen längs ostkusten i östra Skåne, Blekinge och Småland. På Öland ser man ibland strandmalört som påminner om underarten subsp. maritima men inget belägg har godkänts som denna.

Gammal, bofast.