strandmalört
Artemisia maritima
Mer information om arten

Strandmalört växer på betade, saltpåverkade och låglänta strandängar precis vid havet. Växtplatserna översvämmas vid högvatten och arten ses ofta nära skonor (saltbrännor) med arter som glasört Salicornia europaea och saltört Suaeda maritima. Strandmalört kan även växa på grusiga–sandiga stränder med tångvallar eller i leriga strandpartier. Sällsynt är den funnen på havsnära torr, alvarlik mark med tunt jordtäcke över kalkstenen. Strandmalört är betesgynnad eftersom kreaturen skyr den aromatiska växten, ibland kan gåsbete ersätta utebliven hävd.

Strandmalört har en sammanhängande utbredning på nordöstra Öland, rikligast mellan Persnäs sn i norr och Bredsättra i söder. Åke Lundqvist återfann inte de gamla lokalerna i Högby och Källa sn men där förekommer den idag om än sparsamt. En antydd expansion har skett längs östra kusten och strandmalört är numera funnen i Långlöt och N. Möckleby sn; möjligen kan strandmalört fortsätta spridningen söderut. Å andra sidan har växten försvunnit från flera lokaler men en del av dessa fynd bedöms tveksamma i Sterner (1986). Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

På Öland och Gotland företräds arten av baltisk strandmalört subsp. humifusa. Den har en blomställning som är smal, axlik och knappt förgrenad; stjälken är sparsamt förvedad nertill. Längs svenska västkusten ses underarten vanlig strandmalört subsp. maritima. Den har en rikt förgrenad blomställning med långa sidogrenar vilket ger plantan ett yvigt och hängande intryck; stjälken är nertill tydligt förvedad. Sällsynt är vanlig strandmalört funnen längs ostkusten i östra Skåne, Blekinge och Småland. På Öland ser man ibland strandmalört som påminner om underarten subsp. maritima men inget belägg har godkänts som denna.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Primärfynd av Linné 11 juni 1741 på Lillholmen i Föra sn. "Artemisia foliis compositis multifidis, tomentosis, ramis floriferis nutantibus, eller den så kallade Absinthium Seriphium, växte på denna holme i sådan myckenhet, att hon gjorde platsarna helt vita. Hon luktade så angenämt och starkt, att hon tävlade med själva Marum." (Linnæus 1745). Strandmalört växer än idag i stor mängd på spetsen av Lillholmen. Med Marum avses möjligen kattgamander Teucrium marum. Tidigt belagd Ås: på havsstranden vid Ölands södra udde C. Stenhammar 1810 (UPS).

Utbredning

Funnen i 15 rutor = 16 %; tämligen sällsynt = 11 socknar (ej återfunnen Böda, Runsten, Torslunda, Vickleby, Ventlinge och Ås; nyfynd Egby, Långlöt och N. Möckleby).
Sterner 1938 funnen i 10 rutor = 10 %; tämligen sällsynt = 10 socknar; Sterner 1986 tämligen sällsynt = 13 socknar (aktuella fynd i 7 socknar, äldre eller tveksamma fynd från 3 socknar + Borgholm).

Förändring: S 38 något ökande +; S 86 oförändrad ± 0

Lokaler

Sydlig utpostlokal:
N. Möckleby: Själgrundet, betad stenig och låg ö 627763 155519 UBA & TsB 2019.

Nyfynd 1986–1999:
Runsten: Båden norra sidan rätt stort bestånd Jan Samson 1996, ej återfunnen under inventeringen.

Äldre belägg, inga fynd under inventeringen:
Böda: Grankullavikens östra strand RS 1932 (S); NO-udden Grankullavik, havsstrand T. Westermark 1945 (OHN). Runsten: C. A. Westermark 1844 (S). Torslunda: Tveta utan insamlare och årtal (LD) conf. Karin Nilsson-Persson 1988. Vickleby: oläsbart namn 1888 (LD) conf. Karin Nilsson-Persson 1987. Ventlinge: Parboäng Edvin Sträng 1900 (S). Ås: se primärbelägg ovan.

karta
histkartasterner38
histkartasterner86