Svartvide har bred ekologi och växer på fuktig, ofta kalkpåverkad och något näringsrik mark. Den ses i lövskogsbryn, längs skogsvägar eller kanten av kärr. Svartvide växer i betade eller ohävdade kalkfuktängar och hässlen. Även lokaler av ruderatkaraktär som gamla stenbrott och övergivna sandtag kan hysa arten. Svartvide är också vanlig vid grävda bevattningsdammar, vattenhål och utmed diken.

Svartvide är utbredd i skogsbygder som Mittlandet och västra kustskogen. På Stora Alvaret är den sparsam och förekommer främst vid större alvarträsk och i gamla stenbrott. På det skogfattiga sydöstra Öland är den ovanlig, både idag och på Rikard Sterners tid. Även barrskogarna längst uppe i norr, Böda och Högby sn, gapar förvånansvärt tomma. Möjligen har kulturpåverkade lokaler blivit allt viktigare för svartvide på dagens Öland.

Såvitt känt finns endast underarten vanligt svartvide subsp. myrsinifolia på Öland. Uppgiften i Hylander (1966) av sätervide subsp. borealis från Öland är felaktig.

Svartvide är en mycket variabel art som växer buskartat eller som ett litet träd. Fjolårskvistarna är rödbruna–svartbruna och kort dunhåriga; även knopparna är dunhåriga tidigt på säsongen. Bladens form, storlek och behåring varierar starkt. Undersidan på bladen är vanligen blekt blågrön, täckt av en vaxartad hinna som saknas längst ut mot spetsen varför denna kontrasterar i grönt. Bladen svartnar ofta vid pressning och torkning, därav namnet svartvide.

Gammal, bofast.