Storigelknoppar växer främst i diken, dammar, kärr och andra småvatten; ibland påträffas de även vid större åar och sjöar. Storigelknoppar är vanligtvis kraftiga och konkurrensstarka. De gynnas av höga närsaltshalter och kan i starkt näringsberikade vatten bli mycket storvuxna. Växtplatserna är nästan alltid öppna och solexponerade. De missgynnas av beskuggning. Storigelknoppar är även beteskänsliga, och äts gärna av kreatur. Det är mycket som tyder på att de ökat i Sverige under de senaste årtiondena vilket delvis kan bero på minskad beteshävd av stränder och kärr samt eutrofiering. På Öland är denna ökning inte lika tydlig beroende på den utdikning och torrläggning som skett av landskapet.

Storigelknopparna har i Europa sedan gammalt varit uppdelade i fyra underarter: sotigelknopp Sparganium erectum subsp. erectum, vanlig storigelknopp S. erectum subsp. microcarpum, glansigelknopp S. erectum subsp. neglectum och klotigelknopp S. erectum subsp. oocarpum. I Sverige, Finland och Danmark betraktas de tre förstnämnda numera som arter, medan klotigelknopp anses vara hybriden mellan glansigelknopp och sotigelknopp. Alla utom klotigelknopp är kända från Öland. Även hybrider mellan vanlig storigelknopp och sotigelknopp, samt mellan vanlig storigelknopp och glansigelknopp, förekommer och har uppmärksammats på några platser i Sydsverige. Från inventeringen föreligger fynd av den sistnämnda. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.